De har så sakteligt börjat gå upp för mej att historia inte behöver va världens tråkigaste ämne egentligen. Jag har bara aldrig kunnat relatera till alla gamla kungar å viktiga män. När jag på senare år introducerats för betydelsefulla personer av mitt eget kön (ofta först Genom Facebook gruppen supersnippan eller Liv Strömqvist serier) har jag upptäckt et helt nytt oansträngt genuint intresse hos mej själv.
Inte ens när jag läste sociologi eller psykologi på universitetet har vi gått igenom kvinnors verk. Dum som jag va trodde jag typ inte att de fanns några.
Minns när jag läste valeri solanas scum på högstadiet och för första gången i mitt 15 åriga liv fick höra att jag götts till de bästa könet. Vilken kick!
Tänk alla män, pojkar, gubbar som fått detta inpräntat i sej historielektion efter historielektion, år efter år, generation efter generation.
Nånting gör det definitivt med självkänslan.
Visst vore de fantastiskt att leva i en värld där kön inte hade den här enorma betydelsen, men nu när man fortfarande matas m info om skillnaden mellan kvinnor och män överallt, så blir man så illa tvungen att ta upp exempel från bägge sidor på tex historielektionerna.
Det är enligt mej knappast biologiskt att män generellt har ett större intresse för historia idag, när det vi kallar historia bara berör dom..