Fördomar har en negativ klang. Och de kanske är bra.

Men jag tror det är viktigt att inte glömma att vi har fördomar av en anledning. Det är en överlevnadsinstinkt. Ett sätt att snabbt bilda oss en uppfattning om något okänt utifrån våra tidigare möten med liknande.

Föreställ dej tex en person m kniv som kommer springande emot oss.

De flesta av oss skulle snabbt dra slutsatsen att hen vill oss illa och agera därefter. Tänk hur mkt tid vi skulle förlora på stå å göra en medveten analys på denna person, genom att typ stå å fylla i nån form av risk formulär.

(En fördomsfri bebis skulle kunna reagera precis hur som helst å utgången skulle bli därefter.)

Allt vi tänker, känner å gör grundas ju på de fördomar vi fått från tidigare livsupplevelser utan att vi tänker på de, å oftast e de nåt positivt,

men de finns problem..

Precis som poliser som skanske mest får rycka ut ibland vissa samhällsgrupper med tiden har en tendens att skapa sej fördomar mot dessa samhällsgrupper, tenderar vi som jobbar med feministiska frågor ibland att få vissa fördomar mot män. Det är jättesynd, men förståeligt. Kommer man mest i kontakt med en sida av något så drar vår biologiska fördomsgen automatiskt paraleller för att inte utsätta oss för fara.

De e nog svårt komma ifrån. 

Jag har egentligen ingen poäng, mer än att jag tror att de e grymt viktigt att vara medveten om sina fördomar, i alla sammanhang, å på så vis, med tiden sålla ut dem, som man inte vill gå å släpa på och leva efter.